Nike Waffle

En gång i tiden, närmare bestämt på 1960-talet, betraktades inte löpning som en sport eller en hobby. Folk sprang inte. Det fanns så många löparskor på marknaden att de kunde räknas på ena handens fingrar, och alla som överhuvudtaget sprang ansågs vara galna eller universitetsstuderande. Och det är precis här historien om Nike Waffle-sneakernbörjar. Nike var i sin linda på den tiden och distribuerade bara löparskor när dess ägare , Bill Bowerman och Phil Knight, drev friidrottslaget vid University of Oregon. I början av 1970-talet övergick löparlaget på Hayward Field från en cinderbana till ett konstgjort underlag, och Bowerman letade efter en löparsko som skulle passa för flera olika underlag. En dag när Bowerman åt våfflor till frukost med sin fru såg han skon. Han såg våfflan och tänkte: "Om jag vänder på sidorna av våfflan så att våffeldelen kommer i kontakt med banan, så kan det här fungera." Han reste sig direkt från bordet, gick till sitt labb och började tillverka.

Sneakers med specialanpassade sulor lanserades första gången 1973 och var lämpliga för både plana och ojämna löpytor och bidrog till att driva idén om att sulan också kunde absorbera stötar i lederna. Innan dess hade alla idrottssulor varit platta, så den våffelinspirerade yttersulan var den första stora innovationen i branschen. Den första modellen tillverkades i Japan, hade en ovandel i nylon och blev populär i en kosmisk hastighet. Senare kom en version i canvas, något omdesignad, som kallades Waffle Racer. Med tiden förbättrades skon och den ursprungliga våffelsulan kom att användas på andra Nike-produkter som Astro Grabber, Nike Elite och Tailwinds, som till och med blev ytterskor för amerikanska fotbollsspelare.